Idag samlar vi skor och bilar, igår flintyxor. Utan tvivel har arkeologer funnit betydligt fler flintyxor än vad människan rimligtvis behövde. Jag tror att flintyxorna handlar om en längtan, kanske en rädsla. Om jag bara har tillräckligt många flintyxor, eller skor, eller ett nyrenoverat kök så kan inget ont hända. Det är den där dödsångesten igen. Den otäcka insikten att allt, allt, allt är förgängligt. Jag kommer att dö, men mina flintyxor kommer att finnas kvar. (Och de fanns ju kvar, eller hur? Men vad hjälper det?)
